Mycket har hänt sedan sist. Anton har misshandlat. Simon har dött. Ester och Isaks relation har förändrats, försämrats, kanske till och med förstörts.
Vi har plöjt oss igenom ord efter ord, sida efter sida, kapitel efter kapitel. Vi har lämnat många sidor bakom oss, men har bara ett fåtal kvar. Stämningen i klassen har sett ut ganska mycket som jag hade förväntat mig att den skulle göra, jag som läst boken tidigare. Ibland var det fnissigt, ibland var det smått obekvämt, men nästan alltid var det tyst och koncentrerat. I den första halvan av boken är händelseförloppet ganska segt, vilket - helt förståeligt - gjorde att klassen också blev ganska seg. Alla väntade tålmodigt på att något skulle hända. På att någon skulle dö, och på att någon skulle döda. Till slut antar jag att de fick som de ville. Någonstans ungefär i mitten av boken händer det. Misshandeln. Mordet. Det kan man i och för sig tycka är spännande nog. Men kanske är följderna och konsekvenserna av mordet ännu mer gripande. För det är först i den resterande halvan av boken som händelserna sätter fart på riktigt, och plötsligt händer allt på en gång. Det tycker jag personligen är ett väldigt intressant sätt att bygga upp en handling på. Ofta är det ju så i verkligheten också. Att något smyger sig på utan att vi riktigt tänker på det, fram tills det en dag brakar ut helt och hållet. Ett exempel är nynazismens påverkan på Anton. Ända fram till mordet är nazismen endast en svag detalj i berättelsen. Isak märker inte alls vad hans lillebror håller på att dras in i - han är ju så upptagen med Ester. Det är bara vi läsare som kan ana hur nazismen sakta sprider sig i Anton, som ett slags gift. Ingen annan märker det förrän han redan är förgiftad. Ingen märker det förrän det redan är försent.
Under läsningens gång har vi fått till många intressanta diskussioner. De flesta tycker och tänker väldigt kloka tankar om det som händer, och är dessutom ovanligt orädda för att dela med sig av dem. En väldigt bra kombination, om jag får säga det själv. Det märks tydligt att vi går i nian. Plötsligt är engagemanget i klassen stort, till skillnad från tidigare år då konsten att frivilligt dela med sig av sina åsikter ännu inte infunnit sig bland majoriteten av eleverna. Kanske handlar det om att slutbetyget väntar runt hörnet. Så kan det vara. Att många bara är intresserade av vilken bokstav som kommer tryckas på pappret den där dagen i juni när grundskoletiden har runnit ut. Men kanske, kanske är engagemanget inte helt framtvingat, spelat eller påklistrat. Kanske är boken så pass uppslukande att inte ens de tappraste kämpar kan stå emot - inte ens de i klassen som aldrig någonsin varit särskilt intresserade av en bok förut. Kanske. Jag hoppas det.
Något vi har använt oss av under ett par av diskussionerna är hemsidan menti.com. Tack vare hemsidan kunde alla elever skicka in sina egna åsikter - helt anonymt. När alla sedan hade skickat in sina tankar diskuterade vi dem tillsammans, utan att veta vem som skrivit vad. Anonymitet underlättar verkligen i en klass där, som sagt, egna åsikter är något som inte alltid är en självklarhet att våga uttrycka. Samtidigt blir det lite frihet under ansvar. Att ingen vet vem som skrivit vad gör också att ingen vet vem som missbrukat sin anonyma kommentar till att skriva något irrelevant, eller till och med opassande. Det är, så att säga, fritt fram. Men framförallt har hemsidan varit ett väldigt bra hjälpmedel, som gjort att vi fått igång diskussionerna mycket bättre än vad vi brukar.
Nu lider berättelsen mot sitt slut. Några ynka sidor kvar, och sen finns det inget mer att veta om varken Anton, Isak eller Ester. Varenda kapitel har avslutats. Varje sida har vänts på. Alla ord har tömts ut. Om boken var bra eller inte tycker nog alla olika om. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Men jag tror inte att det är någon i klass 9d som inte berördes av historien på något sätt. En skönlitterär berättelse, som är inspirerad av en verklig. Som man nästan kan påstå har hänt i verkligheten. För i den verklighet vi lever i, blir pojkar misshandlade till döds. I den verklighet vi lever i, sprider sig nazism sakta men säkert som ett gift i människor. Människor som kanske, precis som Anton, har hamnat fel och längtar efter att hamna rätt. Jag hoppas innerligt att eleverna i klassen inser det. Det här är faktiskt inte bara ett påhitt. Sådant här händer. I verkligheten.
Att boken tar slut innebär dock inte att projektet följer samma öde. Nej, det finns mycket kvar att göra. Nu är det nämligen dags att spela in en podcast. Ungefär fyra elever åt gången ska diskutera boken, och samtidigt spela in vad som sägs. Om podden kommer publiceras någonstans återstår att se. Men jag hoppas och tror att vi oavsett kommer få fram mycket intressanta åsikter och diskussioner. När det kommer till kritan har vi faktiskt mycket att säga till om i klass 9d. Faktiskt.
Vi har plöjt oss igenom ord efter ord, sida efter sida, kapitel efter kapitel. Vi har lämnat många sidor bakom oss, men har bara ett fåtal kvar. Stämningen i klassen har sett ut ganska mycket som jag hade förväntat mig att den skulle göra, jag som läst boken tidigare. Ibland var det fnissigt, ibland var det smått obekvämt, men nästan alltid var det tyst och koncentrerat. I den första halvan av boken är händelseförloppet ganska segt, vilket - helt förståeligt - gjorde att klassen också blev ganska seg. Alla väntade tålmodigt på att något skulle hända. På att någon skulle dö, och på att någon skulle döda. Till slut antar jag att de fick som de ville. Någonstans ungefär i mitten av boken händer det. Misshandeln. Mordet. Det kan man i och för sig tycka är spännande nog. Men kanske är följderna och konsekvenserna av mordet ännu mer gripande. För det är först i den resterande halvan av boken som händelserna sätter fart på riktigt, och plötsligt händer allt på en gång. Det tycker jag personligen är ett väldigt intressant sätt att bygga upp en handling på. Ofta är det ju så i verkligheten också. Att något smyger sig på utan att vi riktigt tänker på det, fram tills det en dag brakar ut helt och hållet. Ett exempel är nynazismens påverkan på Anton. Ända fram till mordet är nazismen endast en svag detalj i berättelsen. Isak märker inte alls vad hans lillebror håller på att dras in i - han är ju så upptagen med Ester. Det är bara vi läsare som kan ana hur nazismen sakta sprider sig i Anton, som ett slags gift. Ingen annan märker det förrän han redan är förgiftad. Ingen märker det förrän det redan är försent.
Under läsningens gång har vi fått till många intressanta diskussioner. De flesta tycker och tänker väldigt kloka tankar om det som händer, och är dessutom ovanligt orädda för att dela med sig av dem. En väldigt bra kombination, om jag får säga det själv. Det märks tydligt att vi går i nian. Plötsligt är engagemanget i klassen stort, till skillnad från tidigare år då konsten att frivilligt dela med sig av sina åsikter ännu inte infunnit sig bland majoriteten av eleverna. Kanske handlar det om att slutbetyget väntar runt hörnet. Så kan det vara. Att många bara är intresserade av vilken bokstav som kommer tryckas på pappret den där dagen i juni när grundskoletiden har runnit ut. Men kanske, kanske är engagemanget inte helt framtvingat, spelat eller påklistrat. Kanske är boken så pass uppslukande att inte ens de tappraste kämpar kan stå emot - inte ens de i klassen som aldrig någonsin varit särskilt intresserade av en bok förut. Kanske. Jag hoppas det.
Något vi har använt oss av under ett par av diskussionerna är hemsidan menti.com. Tack vare hemsidan kunde alla elever skicka in sina egna åsikter - helt anonymt. När alla sedan hade skickat in sina tankar diskuterade vi dem tillsammans, utan att veta vem som skrivit vad. Anonymitet underlättar verkligen i en klass där, som sagt, egna åsikter är något som inte alltid är en självklarhet att våga uttrycka. Samtidigt blir det lite frihet under ansvar. Att ingen vet vem som skrivit vad gör också att ingen vet vem som missbrukat sin anonyma kommentar till att skriva något irrelevant, eller till och med opassande. Det är, så att säga, fritt fram. Men framförallt har hemsidan varit ett väldigt bra hjälpmedel, som gjort att vi fått igång diskussionerna mycket bättre än vad vi brukar.
Nu lider berättelsen mot sitt slut. Några ynka sidor kvar, och sen finns det inget mer att veta om varken Anton, Isak eller Ester. Varenda kapitel har avslutats. Varje sida har vänts på. Alla ord har tömts ut. Om boken var bra eller inte tycker nog alla olika om. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Men jag tror inte att det är någon i klass 9d som inte berördes av historien på något sätt. En skönlitterär berättelse, som är inspirerad av en verklig. Som man nästan kan påstå har hänt i verkligheten. För i den verklighet vi lever i, blir pojkar misshandlade till döds. I den verklighet vi lever i, sprider sig nazism sakta men säkert som ett gift i människor. Människor som kanske, precis som Anton, har hamnat fel och längtar efter att hamna rätt. Jag hoppas innerligt att eleverna i klassen inser det. Det här är faktiskt inte bara ett påhitt. Sådant här händer. I verkligheten.
Att boken tar slut innebär dock inte att projektet följer samma öde. Nej, det finns mycket kvar att göra. Nu är det nämligen dags att spela in en podcast. Ungefär fyra elever åt gången ska diskutera boken, och samtidigt spela in vad som sägs. Om podden kommer publiceras någonstans återstår att se. Men jag hoppas och tror att vi oavsett kommer få fram mycket intressanta åsikter och diskussioner. När det kommer till kritan har vi faktiskt mycket att säga till om i klass 9d. Faktiskt.
Kommentarer
Skicka en kommentar